historik
Trumpeten är ett bleckblåsinstrument med skålformat munstycke (grytmunstycke), övervägande cylindriskt tonrör, vanligen böjt i enkel slinga, och tre ventiler oftast av pumptyp. Det noterade omfånget är fiss–ca f3. Trumpeten är oftast stämd i Bb eller C, men andra stämningar finns. Extremlägena är bastrumpet i Bb och piccolotrumpet i Bb eller C, båda ofta med fyra ventiler.
Den moderna trumpeten kan härledas tillbaka till korstågstidens tuba saracenica (tromba morisca). På 1200-talet urskiljs två typer, båda byggda i rak form och förbehållna adeln: busina, upp till 2,3m lång, för hovceremonier, och claro, en meterlång krigstrumpet. När man i slutet av 1300-talet började trippelvika det långa, obekväma tonröret frigjorde sig en trumpet med utdragbart tonrör från adelns privilegium, något som även gällde basunen med dragbygel från ca 1440.
Trumpeten fick snart sin klassiska form, böjd i långsträckt enkel slinga, men även t.ex. cirkulärt flervindat tonrör förekom. Trots dess melodiska begränsning till naturtonsserien eftersträvades trumpetens glans i den framväxande stadskulturen, och med tiden lyckades rikare städer köpa sig rättigheten att hålla stadstrumpetare. Kring 1600 började man i trumpetarkapellen spela enkla melodier uppe i klarinregistret, naturtonsseriens högre register. Instrumenten, med utbytbara rörslingor omstämbara mellan främst C och D, var långa, så klarinregistret började redan i tvåstrukna oktaven. Trumpeten, även kallad clarino, började användas ihop med andra instrument. Solokonserter med orkester tillkom mot slutet av 1600-talet, och femtio år senare nådde naturtrumpeten höjden av virtuoseri. Under 1700-talets senare del förflackades trumpetarkonsten, kortare instrument stämda i Ess, E och F blev vanligare, och uppgifterna begränsades till fanfarer och harmonisk utfyllnad. För att komma åt tonerna mellan de lägre, glesare naturtonerna, konstruerades dragtrumpeter, stopptrumpeter och klafftrumpeter, vilka dock blev föga långlivade, då ventilsystemet ca 1820 överfördes från hornet till trumpeten. Den moderna, korta ventiltrumpeten inledde sitt segertåg främst i militärmusik, men parallellt därmed komponerade man för, spelade på och undervisade i naturtrumpet under hela 1800-talet.
(Från Nationalencyklopedin)
Den moderna trumpeten kan härledas tillbaka till korstågstidens tuba saracenica (tromba morisca). På 1200-talet urskiljs två typer, båda byggda i rak form och förbehållna adeln: busina, upp till 2,3m lång, för hovceremonier, och claro, en meterlång krigstrumpet. När man i slutet av 1300-talet började trippelvika det långa, obekväma tonröret frigjorde sig en trumpet med utdragbart tonrör från adelns privilegium, något som även gällde basunen med dragbygel från ca 1440.
Trumpeten fick snart sin klassiska form, böjd i långsträckt enkel slinga, men även t.ex. cirkulärt flervindat tonrör förekom. Trots dess melodiska begränsning till naturtonsserien eftersträvades trumpetens glans i den framväxande stadskulturen, och med tiden lyckades rikare städer köpa sig rättigheten att hålla stadstrumpetare. Kring 1600 började man i trumpetarkapellen spela enkla melodier uppe i klarinregistret, naturtonsseriens högre register. Instrumenten, med utbytbara rörslingor omstämbara mellan främst C och D, var långa, så klarinregistret började redan i tvåstrukna oktaven. Trumpeten, även kallad clarino, började användas ihop med andra instrument. Solokonserter med orkester tillkom mot slutet av 1600-talet, och femtio år senare nådde naturtrumpeten höjden av virtuoseri. Under 1700-talets senare del förflackades trumpetarkonsten, kortare instrument stämda i Ess, E och F blev vanligare, och uppgifterna begränsades till fanfarer och harmonisk utfyllnad. För att komma åt tonerna mellan de lägre, glesare naturtonerna, konstruerades dragtrumpeter, stopptrumpeter och klafftrumpeter, vilka dock blev föga långlivade, då ventilsystemet ca 1820 överfördes från hornet till trumpeten. Den moderna, korta ventiltrumpeten inledde sitt segertåg främst i militärmusik, men parallellt därmed komponerade man för, spelade på och undervisade i naturtrumpet under hela 1800-talet.
(Från Nationalencyklopedin)