kända trumpetare
Armstrong [A´rm-], Louis, "Satchmo", 1901–71, amerikansk jazzmusiker (trumpetare och sångare). Som den första stora solisten revolutionerade A. jazzen under 1920-talet och fick avgörande betydelse för dess vidare utveckling. A:s starka utstrålning och hest beslöjade röst gjorde honom också till en av sin tids mest uppburna scenartister.
A. växte upp i New Orleans, där han 1918 efterträdde sin förebild King Oliver i Kid Orys orkester. Han spelade sedan med Olivers Creole Jazz Band i Chicago (1922–24) och med Fletcher Hendersons stora orkester i New York (1924–25). A. gjorde en serie inspelningar med sina studiogrupper Hot Five/Seven 1925–28 och bildade sin första reguljära orkester 1927. Under 1920-talet hade A:s improvisationer ett djärvt melodiskt idéflöde som i "Big butter and egg man" (1926) och "West End Blues" (1928). Samma kvalitet återfinns i den ordlösa sången i "Hotter than that" (1927). På 1930-talet dämpades den melodiska djärvheten. A. lanserades som sångare och som virtuos i trumpetens högre register, t.ex. i "Dinah" och "Tiger Rag" (båda 1930). Från mitten av 1930-talet blev uttryckssättet ofta mer sparsmakat, med subtila rytmiska förskjutningar och accenter som skapade en förtätad stämning, t.ex. i "Ev'ntide" (1936) eller "Carry me back to old Virginny" (1937). Efter att sedan 1929 ha lett större orkestrar bildade A. 1947 sin sextett "All Stars", som gjorde vidsträckta internationella turnéer.
Det improvisatoriska i A:s musik kom med åren att i viss mån ersättas med uppgjorda spelrutiner. Några kritiker menar att A. särskilt fr.o.m. 1950-talet visat tecken på konstnärlig avmattning. Andra har som bevis på hans obrutna skaparkraft framhållit det majestätiska föredraget och gestaltningsförmågan i inspelningar som "Back o'town blues" (1947), "Yellow Dog blues" (1954) och "I guess I'll take the papers and go home" (1968). A:s egna uttalanden visar att han såg sig själv som underhållare med kommersiell inriktning. Tveklöst nådde han en bred publik med kända inspelningar som "Blueberry Hill" (1949), "Mack the knife" (1955) och "Hello Dolly" (1963). Han medverkade i flera filmer, t.ex. "New Orleans" (1947) och dokumentären "Satchmo the Great" (1957). Under åren 1933–65 besökte A. vid ett flertal tillfällen Sverige.
Davis, Miles, 1926–91, amerikansk jazzmusiker (trumpetare och kompositör). Sin position som en av jazzens största musiker nådde D. dels genom sitt stilbildande trumpetspel, dels genom sin förmåga till förnyelse, som i flera omgångar under den långa karriären gjorde honom till ledare för nya strömningar.
D:s egentliga skivdebut ägde rum 1945 under Charlie Parkers ledarskap. Han stannade i dennes kvintett under de följande tre åren. Hösten 1948 ledde D. det s.k. tubabandet, där han tillsammans med bl.a. arrangören Gil Evans experimenterade med nya klanger. Bandets inspelningar 1949–50 (Birth of the Cool) blev stilbildande inom efterföljande cool jazz. Efter en krisperiod p.g.a. drogmissbruk (utförligt skildrad i hans öppenhjärtiga självbiografi 1989) fick D. ett nytt genombrott 1954 (Bag's Groove, Walkin').
En permanent kvintett bildade D. 1955 med tenoristen John Coltrane, pianisten Red Garland (1923–84), basisten Paul Chambers (1935–69) och trumslagaren Philly Joe Jones (1923–85). Gruppen framstod som den sammanfattande höjdpunkten inom bop-epokens kvintettformel (Miles, 1955; 'Round about Midnight, 1955–56; Cookin', 1956; m.fl.). Samtidigt hade D. återupptagit samarbetet med Evans, vilket bl.a. resulterade i albumen Miles Ahead (1957), Porgy and Bess (1958) och Sketches of Spain (1959–60). År 1958 utvidgade D. sin grupp till sextett och började efter hand orientera sig bort från bop-musikens fasta formspråk mot ett friare, modalt spelsätt (Milestones, 1958; Kind of Blue, 1959).
En betydelsefull kreativ period följde under åren 1964–68 med den stilbildande kvintett i vilken Wayne Shorter spelade tenorsaxofon, Herbie Hancock piano, Ron Carter (f. 1937) bas och Tony Williams (f. 1945) trummor. Den äldre repertoaren övergavs definitivt och ersattes med gruppens egna skissartade, ofta snabba teman, som frammanade en fragmentarisk och mångtydig atmosfär, som i E.S.P. (1965), Nefertiti (1967) och Filles de Kilimanjaro (1968). Med albumet Bitches Brew (1969) signalerade D. ännu en ny inriktning. Han omgav sig nu med en större grupp yngre musiker som delvis formats av rockmusik och som nu definitivt etablerade elektroniska instrument i hans musik. Efter fem års tystnad återkom D. med The Man with the Horn (1980) och producerade sig därefter regelbundet via inspelningar och världsomspännande turnéer. År 1984 erhöll D. som förste jazzmusiker det danska Sonningpriset och spelade i samband med detta in Aura. I hans senare produktion märks också albumen Tutu (1986) och Amandla (1989).
Hardenberger, Håkan, f. 1961, trumpetare. Efter studier för Bo Nilsson och Pierre Thibaud har H. slagit igenom som en av 1990-talets främsta trumpetare, vilket dokumenterats genom världsvida konsertturnéer och talrika skivinspelningar av såväl 1700-talsrepertoar som nutida musik.
Baker, Chesney (Chet), 1929–88, amerikansk jazzmusiker (trumpetare och sångare). B. slog igenom som medlem iGerry Mulligans kvartett 1952–53. Han kom iflera perioder att vara bosatt i Europa, där han särskilt under 1980-talet nådde stor framgång med klubb- och konsertframträdanden, varav flera utgivits på skiva. Med utgångspunkt iMiles Davis trumpetstil utvecklade B. med tiden ett personligt tonspråk: ett lyriskt återhållet legatospel, huvudsakligen förlagt till låg- och mellanregistret.
Urban Agnas
Goran Kajfes
(Från Nationalencyklopedin)
A. växte upp i New Orleans, där han 1918 efterträdde sin förebild King Oliver i Kid Orys orkester. Han spelade sedan med Olivers Creole Jazz Band i Chicago (1922–24) och med Fletcher Hendersons stora orkester i New York (1924–25). A. gjorde en serie inspelningar med sina studiogrupper Hot Five/Seven 1925–28 och bildade sin första reguljära orkester 1927. Under 1920-talet hade A:s improvisationer ett djärvt melodiskt idéflöde som i "Big butter and egg man" (1926) och "West End Blues" (1928). Samma kvalitet återfinns i den ordlösa sången i "Hotter than that" (1927). På 1930-talet dämpades den melodiska djärvheten. A. lanserades som sångare och som virtuos i trumpetens högre register, t.ex. i "Dinah" och "Tiger Rag" (båda 1930). Från mitten av 1930-talet blev uttryckssättet ofta mer sparsmakat, med subtila rytmiska förskjutningar och accenter som skapade en förtätad stämning, t.ex. i "Ev'ntide" (1936) eller "Carry me back to old Virginny" (1937). Efter att sedan 1929 ha lett större orkestrar bildade A. 1947 sin sextett "All Stars", som gjorde vidsträckta internationella turnéer.
Det improvisatoriska i A:s musik kom med åren att i viss mån ersättas med uppgjorda spelrutiner. Några kritiker menar att A. särskilt fr.o.m. 1950-talet visat tecken på konstnärlig avmattning. Andra har som bevis på hans obrutna skaparkraft framhållit det majestätiska föredraget och gestaltningsförmågan i inspelningar som "Back o'town blues" (1947), "Yellow Dog blues" (1954) och "I guess I'll take the papers and go home" (1968). A:s egna uttalanden visar att han såg sig själv som underhållare med kommersiell inriktning. Tveklöst nådde han en bred publik med kända inspelningar som "Blueberry Hill" (1949), "Mack the knife" (1955) och "Hello Dolly" (1963). Han medverkade i flera filmer, t.ex. "New Orleans" (1947) och dokumentären "Satchmo the Great" (1957). Under åren 1933–65 besökte A. vid ett flertal tillfällen Sverige.
Davis, Miles, 1926–91, amerikansk jazzmusiker (trumpetare och kompositör). Sin position som en av jazzens största musiker nådde D. dels genom sitt stilbildande trumpetspel, dels genom sin förmåga till förnyelse, som i flera omgångar under den långa karriären gjorde honom till ledare för nya strömningar.
D:s egentliga skivdebut ägde rum 1945 under Charlie Parkers ledarskap. Han stannade i dennes kvintett under de följande tre åren. Hösten 1948 ledde D. det s.k. tubabandet, där han tillsammans med bl.a. arrangören Gil Evans experimenterade med nya klanger. Bandets inspelningar 1949–50 (Birth of the Cool) blev stilbildande inom efterföljande cool jazz. Efter en krisperiod p.g.a. drogmissbruk (utförligt skildrad i hans öppenhjärtiga självbiografi 1989) fick D. ett nytt genombrott 1954 (Bag's Groove, Walkin').
En permanent kvintett bildade D. 1955 med tenoristen John Coltrane, pianisten Red Garland (1923–84), basisten Paul Chambers (1935–69) och trumslagaren Philly Joe Jones (1923–85). Gruppen framstod som den sammanfattande höjdpunkten inom bop-epokens kvintettformel (Miles, 1955; 'Round about Midnight, 1955–56; Cookin', 1956; m.fl.). Samtidigt hade D. återupptagit samarbetet med Evans, vilket bl.a. resulterade i albumen Miles Ahead (1957), Porgy and Bess (1958) och Sketches of Spain (1959–60). År 1958 utvidgade D. sin grupp till sextett och började efter hand orientera sig bort från bop-musikens fasta formspråk mot ett friare, modalt spelsätt (Milestones, 1958; Kind of Blue, 1959).
En betydelsefull kreativ period följde under åren 1964–68 med den stilbildande kvintett i vilken Wayne Shorter spelade tenorsaxofon, Herbie Hancock piano, Ron Carter (f. 1937) bas och Tony Williams (f. 1945) trummor. Den äldre repertoaren övergavs definitivt och ersattes med gruppens egna skissartade, ofta snabba teman, som frammanade en fragmentarisk och mångtydig atmosfär, som i E.S.P. (1965), Nefertiti (1967) och Filles de Kilimanjaro (1968). Med albumet Bitches Brew (1969) signalerade D. ännu en ny inriktning. Han omgav sig nu med en större grupp yngre musiker som delvis formats av rockmusik och som nu definitivt etablerade elektroniska instrument i hans musik. Efter fem års tystnad återkom D. med The Man with the Horn (1980) och producerade sig därefter regelbundet via inspelningar och världsomspännande turnéer. År 1984 erhöll D. som förste jazzmusiker det danska Sonningpriset och spelade i samband med detta in Aura. I hans senare produktion märks också albumen Tutu (1986) och Amandla (1989).
Hardenberger, Håkan, f. 1961, trumpetare. Efter studier för Bo Nilsson och Pierre Thibaud har H. slagit igenom som en av 1990-talets främsta trumpetare, vilket dokumenterats genom världsvida konsertturnéer och talrika skivinspelningar av såväl 1700-talsrepertoar som nutida musik.
Baker, Chesney (Chet), 1929–88, amerikansk jazzmusiker (trumpetare och sångare). B. slog igenom som medlem iGerry Mulligans kvartett 1952–53. Han kom iflera perioder att vara bosatt i Europa, där han särskilt under 1980-talet nådde stor framgång med klubb- och konsertframträdanden, varav flera utgivits på skiva. Med utgångspunkt iMiles Davis trumpetstil utvecklade B. med tiden ett personligt tonspråk: ett lyriskt återhållet legatospel, huvudsakligen förlagt till låg- och mellanregistret.
Urban Agnas
Goran Kajfes
(Från Nationalencyklopedin)
